Anledning till varför de hux flux bestämmer sig för att sända den vet jag inte. Men hela serien är en slags feelgood drama/komedi med enorma mängder av fina vyer-porr från de djupaste skogarna i Alaska som bör ses. Om det handlar om nostalgi från min sida låter jag vara osagt.

PAUL SIMON! Vi måste prata om Paul Simon. Ni vet han den korta talangfulla delen av Simon & Garfunkel. Det råkar nämligen vara så att det i år är 25 år sedan hans skiva Graceland släpptes, och med anledning av det visas dokumentären Under African Skies på Sundance Filmfestival nästa vecka. Jag ska inte skriva någonting vackert eller utlämnande om min egen relation till skivan förutom att den bör givetvis finnas i var mans hem (jag har till och med hävdat att det är den enda skivan jag skulle spara om jag bara fick välja en). Istället kan ni läsa här vad Lisa Ehlin skriver på Rodeo.

Megahiten från den skivan var den väldigt uttjatade You Can Call Me Al, men det fina med den låten är videon. Där spelar Paul Simon mot Chevy Chase (alltså Chevy Chase när han faktiskt var rolig, inte dagens tråkiga Chevy Chase. Två helt olika personer egentligen, men det är ett annat inlägg).

Nu tar jag helg! Alltså, tre (kanske fyra, kanske fem) flaskor Alsacevin framför På spåret…

Så, med det sagt vill jag börja med att tipsa om Wes Andersons nya film Moonrise Kingdom (vars trailer ni kan se här). Wes Anderson gjorde, för er som inte minns, bland annat alldeles underbara The Royal Tennebaums, där Bill Murray, Dennis Glover och Gene Hackman briljerar, och Rushmore, med en ung lovande Jason Schwartzman. Wes Anderson använder sig ju gärna av samma skådisar i alla sina filmer (vilket så klart är briljant, speciellt eftersom det allt som oftast är briljanta skådisar som medverkar). Varför byta något som uppenbarligen fungerar liksom? Hur som helst, i den nya filmen är förutom de självklara (Bill Murray, Jason Schwartzman) kryddad med lite Bruce Willis (eh, what?), Edward Norton och Frances McDormand. Vilket i sin tur helt klart bäddar för en fantastisk film. Men tyvärr får vi vänta till någon gång i maj innan vi får se filmen.

Eftersom man knappt kan slå på radion idag utan att höra Laleh sjunga Tomas Ledin eller Eva Dahlgren sjunga E-Type eller Lasse Berghagen sjunga Timbuktu eller Lill-Babs sjunga September eller Laleh sjunga, eh, Laleh…ja ni fattar (och sjunger de inte i radio ser man dem hålla handen och gulla på någon fårpäls i nån gammal stuga), vill jag passa på  att tipsa om någonting som bryter av lite: Steve Forbert – Romeo’s Tune. Den här klassikern kommer från Steves underbara skiva Jack Rabbit Slim. Hela skivan är en klassiker, men det är framför allt öppningsspåret Romeo’s Tune som, med sina blåögd-soul-ambitioner, sticker ut som en nästintill fulländad popklassiker.

God kväll…och på återseende!

Å Whiskeytown, som andas mer nittiotal än Adde Malmbergs mustasch (men på ett bra sätt).

Just sayin’.

/A

/A

1.) att jag glömt bort hur roligt det är att minnas gamla TV-program från 80- och 90-talen. Jag har haft oerhört roligt åt det faktum att Lasse Berghagen och Inga-Gill hade ett program som hette Tjocka släkten där följande tag-lines fanns med; Hur står det till, fru Gill? och Hur står det till mellan lagen, herr Berghagen? Bara en sån grej!

och 2.) att Paul Simon, efter 94 år i musikbranschen, fortfarande kan gör bra och angelägna skivor. Senaste So Beautiful or So What är bland det bästa han gjort sedan Graceland. Fanfar för Paul Simon!

#dagens tips

Men nog om det.

Egentligen ville jag bara tipsa om bloggen Paris versus New York, som gör några enormt vackra posters med olika motiv som är typiska för just Paris och New York och ställer dom mot varandra. Lika enkelt och snyggt som genialt. Min favorit är självklart den här.

Snyggt va?

Eftersom Paris OCH New York är mina absoluta favoritstäder (efter Västerås, givetvis) är bloggen som gjord för mig.

Här kommer lite andra bilder som får mig att drömma mig bort till vackrare ställen. (Om ni undrar varför det är omotiverat mycket bilder på tunnelbanevagnar, stationer etc. så beror det på att jag formligen älskar att åka tunnelbana. I alla städer jag besöker, som har tunnelbana, måste den utforskas.)

God Jul!

/A

För er som inte läst krönikan kan jag kortfattat sammanfatta den som så att Nilson menar att eftersom det föds allt färre ”pursvenskar” (citat, inte mina ord) samtidigt som det föds allt fler barn med invandrarbakgrund (dvs. muslimer) så kommer det ”muslimska inflytande” växa i Sverige. Och, menar Nilson, eftersom ”vi [Sverige] befinner oss i krig” med militanta islamister är det bara en tidsfråga innan någonting värre en det som skedde i närheten av Drottninggatan i lördags händer.

Mycket finns att säga om herr Nilsons påståenden i krönikan (”krig” etc.!), men det som är mest skrämmande är ju egentligen det faktum att hur man än vrider och vänder på det, vilka ord man än väljer som omskrivningar för den rasism han förspråkar, så är det ju inget annat än renodlad rasism i rakt nedstigande led från slaveriets tider genom rasbiologernas och förintelsens tidevarv. Tyvärr är inte Nilson ensam om att hysa sådana här rasistiska åsikter i Sverige. Något som blev gräsligt uppenbart efter höstens katastrof till val när SD lyckades komma in i riksdagen.

Enligt Nilson så ”vill vi avskaffa oss själva” genom att till exempel avskaffa morgonbön i skolan (hallå! Ulf! Är du vaken? Det är 2010, INTE 1952!). Men, är det på något sätt vi håller på att avskaffa oss själva på så är det genom att fler och fler tyvärr väljer att följa den inskränkta väg, asfalterad med hat, som Ulf Nilson, Jimmie Åkesson och andra rasister hela tiden försöker bredda och förlänga. Egentligen är det inte självmordsbombare som skrämmer mig mest, det är rasismens utbredning i Sverige och det faktum att nu är det (nästan) OK att vara rasist och inte behöva skämmas för det. Och det gör att jag skäms över att vara svensk.