…jag gör (ytterligare) ett tappert försök till att återuppliva den här gamla lilla bloggen. Egentligen vet jag inte vad jag kommer att skriva om här framöver. Förmodligen kommer det bli en hel del tips om sånt som jag bryr mig om och tycker är viktigt (t.ex. musik, film, tv, böcker och fotboll). Det kan också bli en del sågningar av saker jag tycker illa om (men jag ska försöka hålla det till ett minimum och istället fokusera på det som är bra). Läser ni någonting här som ni tycker är bra, eller för den delen mindre bra, så dra er inte för att kommentera eller dela inlägget på t.ex. twitter eller facebook (genom att trycka på knapparna längst ner under varje inlägg).
Så, med det sagt vill jag börja med att tipsa om Wes Andersons nya film Moonrise Kingdom (vars trailer ni kan se här). Wes Anderson gjorde, för er som inte minns, bland annat alldeles underbara The Royal Tennebaums, där Bill Murray, Dennis Glover och Gene Hackman briljerar, och Rushmore, med en ung lovande Jason Schwartzman. Wes Anderson använder sig ju gärna av samma skådisar i alla sina filmer (vilket så klart är briljant, speciellt eftersom det allt som oftast är briljanta skådisar som medverkar). Varför byta något som uppenbarligen fungerar liksom? Hur som helst, i den nya filmen är förutom de självklara (Bill Murray, Jason Schwartzman) kryddad med lite Bruce Willis (eh, what?), Edward Norton och Frances McDormand. Vilket i sin tur helt klart bäddar för en fantastisk film. Men tyvärr får vi vänta till någon gång i maj innan vi får se filmen.
Eftersom man knappt kan slå på radion idag utan att höra Laleh sjunga Tomas Ledin eller Eva Dahlgren sjunga E-Type eller Lasse Berghagen sjunga Timbuktu eller Lill-Babs sjunga September eller Laleh sjunga, eh, Laleh…ja ni fattar (och sjunger de inte i radio ser man dem hålla handen och gulla på någon fårpäls i nån gammal stuga), vill jag passa på att tipsa om någonting som bryter av lite: Steve Forbert – Romeo’s Tune. Den här klassikern kommer från Steves underbara skiva Jack Rabbit Slim. Hela skivan är en klassiker, men det är framför allt öppningsspåret Romeo’s Tune som, med sina blåögd-soul-ambitioner, sticker ut som en nästintill fulländad popklassiker.
God kväll…och på återseende!
