Nostalgi (bl.a.)

I går, från absolut ingenstans, valde SVT att faktiskt ta sitt Public Service-ansvar på blodigt allvar (i alla fall om ni frågar mig, och det antar jag att ni gör) när de visade det första avsnittet av den underbara TV-serien Northern Exposure (Det ljuva livet i Alaska på svenska).

Anledning till varför de hux flux bestämmer sig för att sända den vet jag inte. Men hela serien är en slags feelgood drama/komedi med enorma mängder av fina vyer-porr från de djupaste skogarna i Alaska som bör ses. Om det handlar om nostalgi från min sida låter jag vara osagt.

PAUL SIMON! Vi måste prata om Paul Simon. Ni vet han den korta talangfulla delen av Simon & Garfunkel. Det råkar nämligen vara så att det i år är 25 år sedan hans skiva Graceland släpptes, och med anledning av det visas dokumentären Under African Skies på Sundance Filmfestival nästa vecka. Jag ska inte skriva någonting vackert eller utlämnande om min egen relation till skivan förutom att den bör givetvis finnas i var mans hem (jag har till och med hävdat att det är den enda skivan jag skulle spara om jag bara fick välja en). Istället kan ni läsa här vad Lisa Ehlin skriver på Rodeo.

Megahiten från den skivan var den väldigt uttjatade You Can Call Me Al, men det fina med den låten är videon. Där spelar Paul Simon mot Chevy Chase (alltså Chevy Chase när han faktiskt var rolig, inte dagens tråkiga Chevy Chase. Två helt olika personer egentligen, men det är ett annat inlägg).

Nu tar jag helg! Alltså, tre (kanske fyra, kanske fem) flaskor Alsacevin framför På spåret…

OK…

…jag gör (ytterligare) ett tappert försök till att återuppliva den här gamla lilla bloggen. Egentligen vet jag inte vad jag kommer att skriva om här framöver. Förmodligen kommer det bli en hel del tips om sånt som jag bryr mig om och tycker är viktigt (t.ex. musik, film, tv, böcker och fotboll). Det kan också bli en del sågningar av saker jag tycker illa om (men jag ska försöka hålla det till ett minimum och istället fokusera på det som är bra). Läser ni någonting här som ni tycker är bra, eller för den delen mindre bra, så dra er inte för att kommentera eller dela inlägget på t.ex. twitter eller facebook (genom att trycka på knapparna längst ner under  varje inlägg).

Så, med det sagt vill jag börja med att tipsa om Wes Andersons nya film Moonrise Kingdom (vars trailer ni kan se här). Wes Anderson gjorde, för er som inte minns, bland annat alldeles underbara The Royal Tennebaums, där Bill Murray, Dennis Glover och Gene Hackman briljerar, och Rushmore, med en ung lovande Jason Schwartzman. Wes Anderson använder sig ju gärna av samma skådisar i alla sina filmer (vilket så klart är briljant, speciellt eftersom det allt som oftast är briljanta skådisar som medverkar). Varför byta något som uppenbarligen fungerar liksom? Hur som helst, i den nya filmen är förutom de självklara (Bill Murray, Jason Schwartzman) kryddad med lite Bruce Willis (eh, what?), Edward Norton och Frances McDormand. Vilket i sin tur helt klart bäddar för en fantastisk film. Men tyvärr får vi vänta till någon gång i maj innan vi får se filmen.

Eftersom man knappt kan slå på radion idag utan att höra Laleh sjunga Tomas Ledin eller Eva Dahlgren sjunga E-Type eller Lasse Berghagen sjunga Timbuktu eller Lill-Babs sjunga September eller Laleh sjunga, eh, Laleh…ja ni fattar (och sjunger de inte i radio ser man dem hålla handen och gulla på någon fårpäls i nån gammal stuga), vill jag passa på  att tipsa om någonting som bryter av lite: Steve Forbert – Romeo’s Tune. Den här klassikern kommer från Steves underbara skiva Jack Rabbit Slim. Hela skivan är en klassiker, men det är framför allt öppningsspåret Romeo’s Tune som, med sina blåögd-soul-ambitioner, sticker ut som en nästintill fulländad popklassiker.

God kväll…och på återseende!

long time no see

Snabbt bara. Efter att ha i princip ha gett upp hoppet om den en gång så duktige Ryan Adams går han och gör en av årets bästa plattor, Ashes & Fire. Lyssna!

Å Whiskeytown, som andas mer nittiotal än Adde Malmbergs mustasch (men på ett bra sätt).

Just sayin’.

/A

louis c.k.

Jag länkade till det här klippet på Facebook för ett par dagar sedan, men tyckte att den borde spridas ännu lite mer. Världens just nu roligaste människa Louis C.K. sitter ner med gamle vännen Conan O’Brien för att reda ut diverse saker (bland annat varför hundar är så jävla otacksamma och varför det inte sker fler mord i världen). För er som missat så har den andra säsongen av Louis C.K.s fantastiska lilla serie (som är en magisk hybrid av sit-com och Curb Your Enthusiasm) nyligen börjat sändas i USA.

/A

Helgen

Efter helgen konstaterar jag två saker:

1.) att jag glömt bort hur roligt det är att minnas gamla TV-program från 80- och 90-talen. Jag har haft oerhört roligt åt det faktum att Lasse Berghagen och Inga-Gill hade ett program som hette Tjocka släkten där följande tag-lines fanns med; Hur står det till, fru Gill? och Hur står det till mellan lagen, herr Berghagen? Bara en sån grej!

och 2.) att Paul Simon, efter 94 år i musikbranschen, fortfarande kan gör bra och angelägna skivor. Senaste So Beautiful or So What är bland det bästa han gjort sedan Graceland. Fanfar för Paul Simon!

Mr. Porter

Vet inte om ni vet, men vill ni ha koll på stil, kläder, ”what to wear” och framför allt hur man ska klä sig, surfa då omedelbart in på Mr. Porter. Där finns allt ni behöver veta om vad, och hur man (ja, det är herrkläder) ska klä sig. Man kan även köpa kläder (dyrt), men sidan funkar utmärkt som ren och skär inspiration.

#dagens tips

Anton!

Behöver inte skriva något. Konstaterar bara att Anton Hysén är årets fotbollsspelare, alla kategorier!

Paris versus New York

Paris är, precis som New York, helt omöjligt att inte förälska sig i. Och efter att jag såg Julie Delpys fina lilla film 2 Days in Paris häromdagen blev än mer uppenbart hur fantastiskt vackert, underbart och makalöst Paris faktiskt är. Min längtan efter att få vandra gatorna i Marais, 1:a Arrondissment, Montmartre eller 16:e Arrondissment, att få åka le Metro, eller att få stå utanför Cafe De La Paix och drömma mig bort är större än någonsin. Jag till och med längtar efter att bli avsnäst av någon kypare när jag försöker beställa ett glas rött (Beaujolais, givetvis) med min, minst sagt haltande, skolfranska. Det finns egentligen ingenting som inte är bra med Paris, när jag tänker efter.

Men nog om det.

Egentligen ville jag bara tipsa om bloggen Paris versus New York, som gör några enormt vackra posters med olika motiv som är typiska för just Paris och New York och ställer dom mot varandra. Lika enkelt och snyggt som genialt. Min favorit är självklart den här.

Snyggt va?

Eftersom Paris OCH New York är mina absoluta favoritstäder (efter Västerås, givetvis) är bloggen som gjord för mig.

Här kommer lite andra bilder som får mig att drömma mig bort till vackrare ställen. (Om ni undrar varför det är omotiverat mycket bilder på tunnelbanevagnar, stationer etc. så beror det på att jag formligen älskar att åka tunnelbana. I alla städer jag besöker, som har tunnelbana, måste den utforskas.)

God Jul!

/A

 

Ulf Nilson makes me wanna smoke crack

Att skilja mellan folk och folk har alltid varit, är och kommer alltid att vara ren och skär rasism. Punkt. Det finns många som vill klä in sina (rasistiska) åsikter i en språkdräkt som vid en snabbtitt givetvis döljer dess egentliga mening, men som vid bara den minsta genomlysning visar sin sanna innebörd. Jimmie Åkesson och hans följe i SD är ett exempel på sådana människor. Och precis som Cappuccinosocialisten så träffsäkert skrev igår, är Expressens krönikör Ulf Nilson en annan. Och med sin krönika från i tisdags cementerar Nilson sin ställning som rasistisk gubbe.

För er som inte läst krönikan kan jag kortfattat sammanfatta den som så att Nilson menar att eftersom det föds allt färre ”pursvenskar” (citat, inte mina ord) samtidigt som det föds allt fler barn med invandrarbakgrund (dvs. muslimer) så kommer det ”muslimska inflytande” växa i Sverige. Och, menar Nilson, eftersom ”vi [Sverige] befinner oss i krig” med militanta islamister är det bara en tidsfråga innan någonting värre en det som skedde i närheten av Drottninggatan i lördags händer.

Mycket finns att säga om herr Nilsons påståenden i krönikan (”krig” etc.!), men det som är mest skrämmande är ju egentligen det faktum att hur man än vrider och vänder på det, vilka ord man än väljer som omskrivningar för den rasism han förspråkar, så är det ju inget annat än renodlad rasism i rakt nedstigande led från slaveriets tider genom rasbiologernas och förintelsens tidevarv. Tyvärr är inte Nilson ensam om att hysa sådana här rasistiska åsikter i Sverige. Något som blev gräsligt uppenbart efter höstens katastrof till val när SD lyckades komma in i riksdagen.

Enligt Nilson så ”vill vi avskaffa oss själva” genom att till exempel avskaffa morgonbön i skolan (hallå! Ulf! Är du vaken? Det är 2010, INTE 1952!). Men, är det på något sätt vi håller på att avskaffa oss själva på så är det genom att fler och fler tyvärr väljer att följa den inskränkta väg, asfalterad med hat, som Ulf Nilson, Jimmie Åkesson och andra rasister hela tiden försöker bredda och förlänga. Egentligen är det inte självmordsbombare som skrämmer mig mest, det är rasismens utbredning i Sverige och det faktum att nu är det (nästan) OK att vara rasist och inte behöva skämmas för det. Och det gör att jag skäms över att vara svensk.

TACK!

Tack och åter tack alla ni snälla, rara, fantastiska och
vänliga människor där ute som röstat på mitt bidrag i Apollos
tävling de senaste veckorna. Jag vet inte riktigt vad jag
ska säga. Jag är nog mest chockad, och trodde aldrig i mina
vildaste fantasier att så många av er skulle rösta så mycket. Ca.
1200 röster fick mitt bidrag, och det är NI som röstat.
Nu är jag alltså en av de fyrtio som är i final och ska bedömas av
en jury. Och förhoppningsvis få åka till Rhodos i maj (där jag ska
blogga och fota som om det inte fanns någon morgondag). Åter igen,
tack till alla ni som röstat! God Bless! Vet inte om vad som
är ”årets julklapp”, men det borde vara de här Red
Wing-skorna. Prislappen avskräcker en del (ganska mycket
faktiskt, så vi nämner den inte här), men skulle man kunna betala
med vilja skulle jag redan ha ett dussin par. Älskar du någon
riktigt mycket (och han eller hon har oantastlig smak eller vill
ha) så tveka inte, köp ett par Red Wing-skor.